Varför är det så svårt att leva ihop? När båda har samma mål, ett superenkelt mål: vi vill vara ihop tills vi blir gamla. Varför kan pusselbitarna inte bara falla på plats och bli ett vackert stugmotiv istället för att lägga sej helt jävla fel och skava så förbannat mycket och se ut som nåt Dali gjort på fyllan? Och varför bråkar man om så jävla triviala saker? Ekonomi! Tid! Städning! Du sa! Nä du sa! Och vad hände med den egna friheten? Din tid, min tid. Vår tid?
Och ekonomi. En hel förmiddag lagd åt gräl om ekonomi och pajkastning. Om det inte var så jävla skrattretande skulle jag gråta.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
4 kommentarer:
Det är ju för att man vill att det ska funka så mycket, som man kämpar och skriker sig blå. Men trist är det.
Hoppas du hade en fin födelsedag iallafall, grattis!
Haha, ja, tack. Jag känner mej verkligen värd att fira just nu. *not so much*
Men tack ändå! Alltså utan ironi.
Jag får en känsla av att du känner dig åsidosatt eller stundtals orättvist behandlad...stämmer det?alltså att din egentid inte är lika stor som din killes egentid...eller har jag fattat det fel?
Jag brukar bara tänka:
SKIT SAMMA.
Fan, var glad och skit i alla smågrejer och lös det bara.
Skicka en kommentar